Legenden om Maculelê

Maculelêns ursprung är okänt och höljt i dunkel. Man tror sig se att den har afrikanska rötter och att den uppdagades och började florera under 1700-talet runtom sockerrörsfälten i Santo Amaro da Purificação i Brasilien.

Det finns även de som hävdar att maculelên också har indianska rötter och därför har ett afro-indianskt ursprung, mer än afrikanskt.

I en iscensättning av krigsdansen Maculelê berättas en legend om en by i Iorubá-kungadömet, där krigarna tillsammans gick ut för att jaga. Kvar i byn fanns endast några av de äldre männen, kvinnorna och barnen. En fiendestam utnyttjade byns underläge och anföll med ett överlägset antal krigare.

De kvarvarande männen i byn, ledda av en krigare vid namn Maculelê, bestämde sig för att skydda byn och konfronterade fiendestammen endast beväpnade med korthuggna pinnar. En strid utbröt mellan stammarna och trots fiendestammens överlägsna antal krigare lyckades Maculelê och de kvarvarande männen besegra fiendestammen och jaga bort dem.

När byns krigare kom hem från jakten och fick veta vad som inträffat gjorde de en stor fest till Maculelês och hans mäns ära. På festen fick de till allas stora förtjusning och beundran återberätta vad som hade hänt och visa hur de hade bekämpat fiendestammen.

Historien om striden med fiendestammen och Maculelês stora mod blev en populär berättelse som fördes över till stammens andra medlemmar. Med underliga rörelser och karakteristisk musik berättades historien om och om igen som påminnelse av det inträffade. Dansen Maculelê skulle därför kunna vara en hyllning till dessa modiga krigare.

Den 2:a februari varje år är det Maculelêns dag i Santo Amaro da Purificação, Reconcâvo baiano.

Mestre Popó är brett känd för att ha varit den äldsta maculelê-utövaren och också den enda kända mästaren i Maculelê. Enligt honom kom maculelê med de svarta slavarna från Afrikas kust till Santo Amaros slavarbete på fält och gårdar. Det var en blandning mellan kamp och dans, försvar och attacker, uppblandade med de svartas sånger för att dölja kampmomentet - ett sätt för utövarna att träna kampen utan att väcka uppmärksamhet och misstanke.

Till Maculelê används tre stycken trummor (tambores/atabaques), agogô och ganzá som tillsammans ger den karakteristiska takten och ljudet. Varje "dansare/krigare" ska ha ett par pinnar, och den som leder maculelên ska ha en pinne.

Varje deltagare har en gurita på huvudet (en slags huvudduk), en sjal runt nacken, en enkel skjorta i afrikansk stil, byxor i samma stil och bara fötter. De målar ansiktet mycket svart och läpparna överdrivet röda, samt gör håret vitfärgat med hjälp av vetemjöl.

(Cada integrante usa uma gurita na cabeça (touca de ponta), lenço no pescoço, camisa comum ao estilo africano, calça igual e pés descalços. Usam o rosto muito pintado de negro com a boca exageradamente vermelha e cabelos brancos de farinha de trigo.)

Dansens grundsteg är ackompanjerade av slag från pinnarna, där högerfoten står på stället och vänsterfoten flyttas från en bakre position till en främre postition.

Mycket litet av sångerna som sjungs till Maculelê är de ursprungliga sånger från slavtiden som sjöngs på olika afrikanska språk i Senzalan (slavhusen). De sånger som sjungs till Maculelê idag uppkom i Santo Amaro, och gjordes av barn och efterföljare till Mestre Popó. Var och en av sångerna har en betydelse och ett mål.

Det finns sånger för att gå ut på gatan, sånger för när man kommer fram till lokalen som man ska ha uppvisningen i, sånger för hyllning av Prinsessan Isabel, som officiellt gjorde slavarna till fria människor, sånger för den Heliga Jungfrun, sånger för att inbringa donationer kallade Ritual do Vaqueiro, och den kanske mest kända sången som har blivit den mest karakteristiska för Maculelê: "Sou eu, sou eu, sou eu Maculelê, sou eu..."