Kort Historik om Capoeira

Capoeirans historia är något oklar, då dokument om den och dess uppkomst har förstörts eller "försvunnit" genom åren från det att Brasilien officiellt avskaffade slaveriet 1888. Detta troligen på uppdrag från den brasilianska regeringen.

Man tror att capoeira uppstod inom slavsamhället i Brasilien under 1500- och 1600-talen. Runt 1548 började portugiserna föra in slavar till Brasilien från deras redan etablerade kolonier och slavverksamhet Västafrika. Dessa olika förslavade folk tvingades in i arbete och tvingades bo tillsammans i slavhus som kallades Senzalas.

Antagligen var det här i senzalan som capoeiran började uppstå i sin första form. Som ett uttryck för kamp för frihet och mot förtryck, skall de slavar som befann sig på senzalan, i hemlighet och utan att väcka misstanke om uppror, ha börjat utöva något liknande det vi idag kallar capoeira.

Det arv som slavarna förde med sig från Afrika var bland annat rörelser och uttryck som härstammade från de danser och krigsdanser de utövade i sitt respektive hemland i Afrika. Tillexempel N´golo, Zebradansen från Nigeria, lär ha varit ett av de tidigaste elementen som visat sig ha inflytande på capoeirans utvecklande.

För att försvåra konspirationer slavarna emellan, myterier och rymningsförsök, förde portugiserna samman folk från olika delar av Afrika och från olika stammar. Det var vanligt att, redan vid ansamlingsplatserna vid kusten, föra samman folk från fiendestammar som talade olika språk och redan innan inte tyckte om varandra. Allt för att försvåra kommunikationen och bryta ned självförtroende och tankar om uppror och frihet hos folken. Förhållandena ombord på fartygen var så fruktansvärda att nära hälften av alla de människor som packades in inte kom fram levande till Brasilien. Därför var det i portugisernas intresse att stuva skeppen så fulla som möjligt för att de visste att det skulle bli "svinn" på lasten.

När ingen återvändo fanns, och slavarna började arbeta bland annat på sockerrörsfälten, växte sig tanken om uppror och frihet stark. Genom att i skymundan utföra sina danser och ritualer höll sig minnena och stoltheten av deras afrikanska arv kvar. Även om slavarna kom från olika stammar från början och talade olika språk, så var deras öde nu det samma. Tillsammans hade de varandra, och kunde kanske känna att de bevarade och delade minnena och traditionerna, även om de var något olika, med varandra. Hoppet var att en gång bli fri och kunna åka tillbaka.

Det fanns slavar som rymde, men eftersom terrängen, växterna och djuren runtom var inte alls som i deras hemländer, och att det var svårt att gömma sig som slav någonstans. Deras chanser att överleva var mycket små, mindre än till exempel för indianerna som portugiserna tidigare hade försökt förslava. Indianerna kunde sitt land och hade därför mycket lättare för att rymma.

Men det fanns de som lyckades rymma, och på så sätt skapades i Brasilien fristäder - Quilombos - långt in i djungeln. Där kunde inte bara de slavar som rymde söka skydd och frihet; alla marginaliserade människor som på något sätt var på flykt undan samhället kunde, om de hittade, ta sig dit. Vissa quilombos växte sig till mindre byar och flera finns kvar än idag.

En av de största och mest kända av alla quilombos hette - och heter, för den existerar ännu idag även om den har ett annat syfte - "Palmares" i Pernambuco i Brasilien. Palmares växte sig stor och stark, och portugiserna försökte många gånger att störta den. Men Palmares blev viktig, för man påbörjade handel med andra quilombos för att försörja sig, och började även handla utanför quilombon.

Sannolikheten är stor att capoeira började utövas, och än mer utvecklas, just här i dessa olika quilombos, där folkslag och kulturer med liknande drag möttes och började samarbeta med varandra. Här kunde också alla fritt utöva sina respektive ritualer och traditioner i den mån de fanns kvar. Möjligheten att capoeira än mer utvecklades här är därför stor.

Det är ganska troligt att capoeira från början var en kampträning maskerad som en dans; slavarna fick inte använda våld och slavherrarna fick inte fatta misstankar om uppror. Men det ligger ändå många frågetecken i hur denna dans skulle ha gått till.

Det är känt att slavherrarna och slavhandlarna med sin taktiska och manipulativa förmåga ville underminera slavarnas självförtroende, självkänsla och tankar om frihet och uppror. Genom att ta ifrån dem deras frihet och förbjuda dem att utöva all sorts verksamhet som påminde dem om deras hemland, deras rötter och deras förflutna, försökte slavherrarna döda det sista hoppet och den sista gnista som kan finnas kvar i en människa och som gör henne stark i sinnet. Därför var praktiskt taget all slags verksamhet förbjuden, inte bara de aktiviteter som förespråkade krig och våld; det är känt att man var tvungen att be om lov om man ville utföra sina danser eller sjunga sina sånger. Dansen sågs det inte lätt på heller. Religioner som den afrikanska Candomblé fick inte utövas, och därför fick slavarna anpassa sig till katolicismen och synkroniserade i smyg de katolska helgonen med sina gudar, sina orixás. När man sjöng om ett specifikt helgon så sjöng slavarna egentligen om en orixá. Att utöva någon form av capoeira i senzalan eller på sockerrörsfälten var därför mycket farligt och dess utveckling på sätt begränsad begränsad. Om capoeirans första frö såddes i senzalan, så måste den ha blomstrat i quilombon.

Brasilien var det sista landet i Latinamerika som officiellt avskaffade slaveriet den 13 maj 1888. Något sent kan tyckas. I takt med att majoriteten av de svarta slavarna blev fria kom problemet med hur de skulle integreras in i samhället. De flesta hade ingenstans att ta vägen och det var svårt att etablera sig med så många år av fördomar bakom sig. Många sökte sig till städerna för att söka jobb, men även där var det svårt och många blev satta på gatan och i och med det arresterade för lösdriveri.

Ingen visste ännnu vad capoeira var; men när den så smått började visa sig, i och med friandet av slavarna, började den ses negativt; den förknippades med lösdrivare, spelare, tjuvar, vagabundos. Detta var inte regeringen stolt över och man ville inte veta av capoeiran, varken på gatorna eller någon annanstans. Den förbjöds när man väl fick reda på vem som utövade den och hur det gick till.

Ännu fanns inget som kunde liknas vid ett "läroinstitut" för capoeira, och det fanns heller inget officiellt, organiserat sätt för att lära sig capoeira eller utöva den. Spontana möten i hamnar, gathörn eller på andra undanskymda ställen - det var där capoeiran kunde gro.

I hamnarna, där många av de gamla slavarna och deras barn kunde ta anställning, mötte de skeppen som kom från andra delar av jordklotet. Där, i hamnen, kunde de kanske träffa någon annan som kunde capoeira eller sina förfäders danser. På så sätt öppnade sig ännu ett sätt för capoeiran att utvecklas, om än fortfarande i skymundan och nu även belagt med hemska straff för den som blev påkommen med att utföra capoeira.

I och med de två mästarna Bimba och Pastinha blev capoeira under 1900-talets första början och mitt, mer uppmärksammat och tillslut lagligt och satt i undervisningssystem i form av "capoeira akademiornas" uppkomst.